Gick upp vid 06 imorse och följde sedan "ett tidschema med extra medicin" som min hjärtläkare sagt att jag skulle göra. När vi körde hemifrån var jag ganska så "hög" av det lugnande. Jag har aldrig tagit lugnande förutom det jag fått isamband med operationerna. Så jag var lite orolig hur jag skulle reagera, men det fungerade bra fast att jag kände mig som i en bubbla och var fortfarande oerhört rädd.
Väl på pacemakermottagningen fick vi vänta 10minuter över utsatt tid och den tiden var jobbig. Jag satt och lyssnade på vad Andreas och min mamma pratade om och koncentrerade mig på att komma igenom denna kontrollen.
Min pacemakersjuksköterska är helt underbar och hon gör att jag någonstans ändå känner mig trygg. Snabbt var jag uppkopplad på EKG och sen började kontrollen....jag säger bara fy fasen vad jobbigt och obehagligt det är. Man gör olika kontroller på pacemakern och en kontroll är att kontrollera om jag har någon överledning av impulser mellan förmak och kammare och det är fruktansvärt jobbig, eftersom jag inte har det och då sjunker min puls till 30. Idag hade jag 148 i puls innan hon sänkte och det känns verkligen som om jag försvinner bort.
Batterierna varar i 12-24 månader till och detta innebär då att jag måste komma igen om 9-10 månader för kontroll och sen kommer det att bli ett byte, kanske om 1år, får se vad hjärtläkaren säger när jag ska träffa honom i maj-juni.
Ibland känns det som om jag är en robot som helt plötsligt bara kan lägga av...man känner sig väldigt maktlös när hon kan "styra" så över mitt hjärta. Men visst, givetvis är jag superlycklig att det finns den hjälpen att få och att jag kan få leva vidare...
Ovanpå allt idag så vaknade jag med en förkylning som heter duga. Tack för det, älsklingen;) ja ja, trodde kanske att jag klarat mig men tji fick jag, haha. Så idag har jag legat i ryggläge hela dagen, efter att vi kom hem, dels för att vila "ruset" av mig och dels pga förkylningen.
Förlåt, det blev mycket klagande och tråkig läsning det här, men ibland är det bara så skönt att få "skriva av sig lite"
Imorgon bitti åker älsklingen till Göteborg i jobbet och kommer inte hem förrän torsdagkväll. Hm..hur ska jag kunna klaga mig utan honom så länge. Det kommer att bli första gången jag ska sova ensam i denna lägenheten, men det är klart jag är ju mycket tryggare här, så det ska nog gå bra trots allt.
Nu ska jag pussa på älsklingen, så kan vi ju "bolla" förkylningen i mellan oss... Måste ju passa på att pussa honom nu när jag kan:)
KRAM
från en mycket lättad Pernilla
