Nu har jag klarat av två veckor av min arbetsträning och det med blandade känslor. Dels är jag lite stolt över att jag kommit en bit på vägen och dels så är jag nästintill förlamad av all trötthet. Undrar hur mycket trötthet en människa klarar av? Denna veckan har jag inte sovit mycket, somnar ganska så bra, men vaknar efter par timmar och sen ligger jag bara och snurrar i takt med mina tankar.
Jag går på helspänn hela dagarna och hoppar hur högt som helst när telefonen ringer. Är det nu de ringer och berättar att farmor inte lever längre? Farmor sover mest hela tiden nu och är bara vaken 3-5 minuter åt gången. Hon får morfin och slumrar bort igen och har börjat att få lite andningsuppehåll. Älskade farmor det gör så ont i oss att se dig så här.
Nu ska jag lägga mig i ett bad och försöka att samla lite energi...
Längtar så tills Andreas kommer hem, vill ha honom hos mig hela tiden
Kramar
//Pernilla
